Den dömande verksamheten

En stationsoperatör hade vid flera tillfällen begärt att få en tjänst med fasta arbetstider. Anledningen var att hon behövde ta hand om sin son, som hade en allvarlig funktionsnedsättning och led av fullständig invaliditet. Arbetsgivaren beviljade henne vissa tillfälliga anpassningar, men vägrade att göra dessa anpassningar permanenta. Operatören väckte därför talan mot arbetsgivaren, och målet hamnade hos Högsta domstolen i Italien. Högsta domstolen vände sig till EU-domstolen, eftersom den hyste tvivel om hur EU-rätten skulle tolkas i fråga om skyddet mot indirekt diskriminering av en anställd som sörjer för sitt minderåriga barn med en allvarlig funktionsnedsättning, när den anställde inte själv har en funktionsnedsättning. EU-domstolen svarade att förbudet mot indirekt diskriminering på grund av funktionsnedsättning enligt ramdirektivet om likabehandling i arbetslivet även omfattar en anställd som utsätts för sådan diskriminering på grund av att han eller hon vårdar sitt barn med funktionsnedsättning.

Dom av den 11 september 2025 i målet Bervidi (C‑38/24)

Den danska lagen om allmännyttiga bostäder syftar till att minska andelen allmännyttiga familjebostäder i så kallade omvandlingsområden. Dessa områden kännetecknas bland annat av att andelen ”invandrare från icke-västliga länder och deras avkomlingar” har överstigit 50 procent under de senaste fem åren. Med stöd av den lagen hade vissa hyreskontrakt för allmännyttiga familjebostäder i två bostadsområden i kommunerna Slagelse och Köpenhamn sagts upp eller skulle sägas upp. Den danska domstol som hade att pröva tvisterna om dessa uppsägningar ville få klarhet i huruvida den aktuella regleringen utgjorde direkt eller indirekt diskriminering på grund av etniskt ursprung. I sin dom klargjorde EU-domstolen vilka situationer som kan utgöra diskriminering på grund av etniskt ursprung. EU-domstolen betonade att etniskt ursprung är baserat på flera faktorer. Ett enskilt kriterium, såsom nationalitet eller födelseland, räcker inte för att fastställa tillhörigheten till en etnisk grupp. Vid prövningen av en eventuell direkt diskriminering ska den nationella domstolen pröva om kriteriet ”andelen invandrare och deras avkomlingar” verkligen grundar sig på det etniska ursprunget hos majoriteten av invånarna i ”omvandlingsområdena” och om de därför behandlas mindre förmånligt, såsom att de löper större risk att få sitt hyreskontrakt uppsagt i förtid. Om den nationella domstolen skulle finna att det föreligger indirekt diskriminering, måste den därefter pröva om en sådan behandling ändå är motiverad. Den ska då särskilt försäkra sig om att lagen i fråga eftersträvar ett mål av allmänintresse på ett proportionerligt sätt och i synnerhet att den iakttar den grundläggande rätten till respekt för bostaden.

Dom av den 18 december 2025 i målet Slagelse Almennyttige Boligselskab, Afdeling Schackenborgvaenge (C‑417/23)

Polens författningsdomstol förklarade i två domar att vissa bestämmelser i fördragen, såsom de hade tolkats av EU-domstolen, stred mot Polens konstitution och uttalade uttryckligen att EU-domstolen i sin praxis angående rätten till ett effektivt domstolsskydd hade överskridit de befogenheter som den hade tilldelats (ultra vires). Europeiska kommissionen ansåg att dessa domar åsidosatte flera grundläggande EU-rättsliga principer, däribland principen om EU-rättens företräde, och väckte därför en fördragsbrottstalan mot Polen vid EU-domstolen. EU-domstolen biföll fördragsbrottstalan och slog fast att Polen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter på så sätt att landets författningsdomstol hade åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd, brutit mot principerna om EU-rättens företräde, autonomi, effektivitet och enhetliga tillämpning och inte fäst något avseende vid den bindande verkan av EU-domstolens avgöranden. EU-domstolen biföll även kommissionens fördragsbrottstalan i den delen som den avsåg allvarliga brister i samband med tillsättningen av tre andra domare i Polens författningsdomstol, liksom av dess ordförande. Tillsättningen hade inneburit ett undergrävande av författningsdomstolens ställning som en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i EU-rätten.

Dom av den 18 december 2025 i målet kommissionen/Polen (Kontroll utan befogenhet av EU domstolens praxis – Principen om EU-rättens företräde) (C‑448/23)

Efter Rysslands militära angrepp mot Ukraina 2022 antog EU en rad restriktiva åtgärder. År 2023 utvidgade Europeiska unionens råd kriterierna så att dessa åtgärder skulle kunna riktas mot personer och enheter. Ett nytt kriterium infördes som gjorde det möjligt att frysa penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör enheter verksamma inom den ryska IT‑sektorn med en licens som utfärdats av Ryska federationens federala säkerhetstjänsts (FSB) centrum för licensiering, certifiering och skydd av statshemligheter eller en licens för ”vapen och militär utrustning” som utfärdats av det ryska industri- och handelsministeriet. Positive Group PAO, ett ryskt cybersäkerhetsföretag och innehavare av en sådan licens via sitt dotterbolag, upptogs på förteckningen över enheter som är föremål för sanktioner. Företaget yrkade att beslutet att uppta det i förteckningen skulle ogiltigförklaras, men tribunalen ogillade dess talan. Tribunalen ansåg att det kriterium som hade använts var klart, rättsligt förutsägbart och proportionerligt i förhållande till de eftersträvade målen, nämligen att utöva påtryckningar på Moskva och hämma dess krigföringsförmåga, även på informationsområdet. Rådet kunde, utan att göra något fel, anse att företaget skulle omfattas av sanktioner på grund av företagets beroende av en licens från FSB, även om denna innehades via dess dotterbolag.

Dom av den 10 september 2025 i målet Positive Group/rådet (T‑573/23)

Det är tillåtet att avslå en tredjelandsmedborgares ansökan om internationellt skydd efter ett påskyndat förfarande vid gränsen, när personens ursprungsland betraktas som ”säkert” av en medlemsstat. Domstolen slog fast att en medlemsstat får fastställa att ett ursprungsland är säkert genom en lagstiftningsakt, förutsatt att denna akt kan bli föremål för en effektiv domstolsprövning. De informationskällor som legat till grund för medlemsstatens slutsats att ett ursprungsland är ”säkert” måste göras tillgängliga för sökanden och den nationella domstolen. En medlemsstat får dock inte ta med ett land i förteckningen över säkra ursprungsländer, om landet i fråga inte erbjuder hela sin befolkning ett tillräckligt skydd.

Dom av den 1 augusti 2025 i de förenade målen Alace och Canpelli (C‑758/24 och C‑759/24)

Två asylsökande i Irland tvingades leva under ovärdiga förhållanden efter det att staten vägrade att tillhandahålla dem boende, med hänvisning till att dess mottagningscenter var överbelastade. Domstolen ansåg att en sådan vägran utgör ett allvarligt brott mot EU-rätten och kan medföra ansvar för staten. Så även i en situation med en massiv och oförutsägbar tillströmning av personer som söker internationellt skydd. Domstolen erinrade om att medlemsstaterna enligt direktivet om mottagningsvillkor är skyldiga att säkerställa att mottagningsvillkoren för sökande av internationellt skydd garanterar en skälig levnadsstandard, antingen genom bostad, ekonomiskt stöd, kuponger eller en kombination av dessa former, allt för att sörja för värdiga levnadsvillkor för sökandena.

Dom av den 1 augusti 2025 i målet The Minister for Children, Equality, Disability, Integration and Youth m.fl. (C‑97/24)

En man från Irak ansökte om asyl i Grekland med hänvisning till en verklig risk för sitt liv. Hans ansökan avslogs och hans överklagande bedömdes som ”uppenbart ogrundat” enbart på grund av att han inte hade inställt sig personligen inför den behöriga nämnden. I grekisk lagstiftning föreskrevs nämligen en automatisk presumtion om att ett överklagande i sådana fall utgjorde rättegångsmissbruk. Enligt domstolen stred denna bestämmelse mot EU-rätten. Kravet att en person inställer sig personligen för att få sitt överklagande prövat är oproportionerligt, eftersom det endast syftar till att kontrollera att personen i fråga är närvarande, och inte till att denne faktiskt ska få yttra sig. För att garantera en verklig tillgång till ett effektivt rättsmedel borde Grekland ha erbjudit mindre ingripande alternativ, såsom möjligheten att låta sig företrädas av en advokat, inställa sig vid en lokalt belägen myndighet eller tillhandahålla ett enkelt närvarobevis.

Dom av den 3 juli 2025 i målet Al Nasiria (C‑610/23)

Ett tyskt företag sålde ett kosttillskott baserat på saffran och melonjuice och hävdade att det var humörhöjande och minskade stress och kraftlöshet. En organisation bedömde att det rörde sig om hälsopåståenden som stred mot EU-rätten och väckte talan inför domstol om förbud mot denna reklammetod. EU-domstolen slog fast att hälsopåståenden om växtbaserade ämnen inte får användas i reklam så länge kommissionen inte har slutfört den vetenskapliga utvärderingen av påståendena och inte har fört in ämnena i de offentliga förteckningarna, såvida påståendena inte omfattas av övergångsbestämmelser, vilket inte var fallet i detta mål.

Dom av den 30 april 2025 i målet Novel Nutriology (C‑386/23)

I september 2019 lämnade det italienska bolaget Nero Lifestyle in en ansökan till EU:s immaterialrättsmyndighet (EUIPO) om registrering av ordmärket NERO CHAMPAGNE. Branschorganisationerna Comité interprofessionnel du vin de Champagne och Institut national de l’origine et de la qualité invände mot detta. De hävdade att varumärket kunde dra otillbörlig fördel av anseendet hos produkter med den skyddade ursprungsbeteckningen Champagne, vars skydd erbjuder en kvalitetsgaranti på grund av produkternas geografiska ursprung. EUIPO avslog invändningen i vissa delar, och branschorganisationerna överklagade beslutet till tribunalen. Tribunalen upphävde i sin dom EUIPO:s beslut och biföll invändningen. Därmed avslogs ansökan om registrering av varumärket NERO CHAMPAGNE.

Dom av den 25 juni 2025 i målet Comité interprofessionnel du vin de Champagne och INAO/EUIPO – Nero Lifestyle (NERO CHAMPAGNE) (T‑239/23)

Rubiks kub kan inte skyddas som EU-varumärke. Tribunalen fastställde EUIPO:s ogiltigförklaring av de registrerade varumärkena för detta berömda 3D-pussel. EUIPO hade ansett att kubens form, gallerstrukturen och differentieringen av kubens sidor motsvarade tekniska beståndsdelar som var nödvändiga för dess funktion, vilket gjorde det omöjligt att skydda dem enligt varumärkesrätten. Spin Master, innehavare av varumärkena i fråga, hävdade att vissa beståndsdelar, särskilt färgerna, inte var tekniska. Tribunalen underkände dessa argument och förklarade att färgerna endast är en sekundär detalj som syftar till att skilja sidorna åt, och att det väsentliga i formen – rutorna, grillstrukturen och differentieringen mellan sidorna – svarar mot ett tekniskt behov; att göra det möjligt att rotera och identifiera pusseldelarna. Eftersom samtliga av kubens väsentliga egenskaper är kopplade till dess funktion kan de inte skyddas som ett varumärke. Tribunalen fastställde därför EUIPO:s beslut.

Dom av den 9 juli 2025 i målen Spin Master Toys UK/EUIPO – Verdes Innovations (Formen på en kub med sidor som har en gallerstruktur) (T‑1170/23–T‑1173/23)

Tribunalen ogiltigförklarade EUIPO:s beslut att upphäva Ferraris rättigheter till ordmärket TESTAROSSA med avseende på bilar, reservdelar och tillbehör samt modellbilar, efter att myndigheten ansett att varumärket inte hade varit i verkligt bruk mellan 2010 och 2015. Tribunalen konstaterade att även om bilmodellen Testarossa slutade tillverkas år 1996, hade auktoriserade återförsäljare och distributörer sålt begagnade Testarossa-bilar under den aktuella perioden. Enligt tribunalen utgjorde denna användning av varumärket, tillsammans med en certifieringstjänst som Ferrari tillhandahöll, ett verkligt bruk av varumärket med tillverkarens underförstådda samtycke. Tribunalen gjorde samma bedömning i fråga om varumärkets användning för reservdelar och tillbehör, vars ursprung hade kontrollerats genom Ferraris certifieringstjänst. Vad gäller modellbilarna fann tribunalen att varumärket hade använts av tredje man med angivande av uppgiften ”Ferrari Official Licensed Product” (officiell vara som licensierats av Ferrari), och att detta garanterade leksakernas kommersiella ursprung och visade att varumärket hade varit i verkligt bruk med Ferraris underförstådda samtycke. Tribunalen kom därmed fram till att Ferrari hade sett till att varumärket TESTAROSSA fortsatt brukades för samtliga aktuella varor.

Dom av den 2 juli 2025 i målen Ferrari/EUIPO – Hesse (TESTAROSSA) (T‑1103/23 och T‑1104/23)

Apple tog ut en provision på försäljningspriset för tredjepartsappar som säljs i dess App Store. Enligt två nederländska stiftelser, som företräder de kollektiva intressena hos en mängd oidentifierade men identifierbara användare av Apple-enheter, var provisionsbeloppen för höga och medförde skada för användarna. Stiftelserna ansåg att Apples beteende var konkurrensbegränsande och väckte talan vid nederländska domstolar. Apple bestred dock de nederländska domstolarnas behörighet, eftersom den påstådda skadan enligt Apple inte hade inträffat i Nederländerna och i synnerhet inte i Amsterdam. När EU-domstolen tillfrågades om detta konstaterade den att ifrågavarande App Store är särskilt utformad för den nederländska marknaden. Den skada som påstås ha uppstått vid köp som gjorts på denna virtuella plats kan således uppstå på nederländsk mark, oberoende av var de berörda användarna befann sig vid köptillfället. Den nederländska domstolen är därför internationellt och lokalt behörig.

Dom av den 2 december 2025 i målet Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims (C‑34/24)

En före detta ledare för ETA dömdes till 20 års fängelse i Frankrike för ett terroristdåd som hade begåtts år 1997. Hon åtalades sedermera i Spanien för samma attentat. En fällande dom i Spanien skulle ha inneburit att hon kunde dömas till åtminstone 50 års fängelse totalt, utan någon lagstadgad straffgräns. Domstolen besvarade en spansk domstols fråga om tillämpningen av principen ne bis in idem (icke två gånger för samma sak) med att en person inte får åtalas två gånger inom EU för samma gärning, även om gärningens brottsrubricering skiljer sig åt mellan olika medlemsstater. Det är upp till den spanska domstolen att kontrollera huruvida de gärningar som prövats i Frankrike är materiellt identiska med dem som en person åtalats för i Spanien.

Dom av den 11 september 2025 i målet MSIG (C‑802/23)

En kvinna upptäckte att en falsk annons hade publicerats på den rumänska webbplatsen www.publi24.ro, där det påstods att hon erbjöd sexuella tjänster. Annonsen innehöll bilder på kvinnan, vilka hade använts utan hennes samtycke, samt hennes telefonnummer. Russmedia Digital, som driver webbplatsen, tog bort annonsen inom en timme efter att ha mottagit kvinnans begäran om detta, men annonsen hade redan spridits till andra webbplatser. Kvinnan tilldömdes ersättning i första instans, men fick se bolagets överklagande till andrainstansdomstolen bifallas, med motiveringen att bolaget endast tillhandahöll värdtjänster. Kvinnan överklagade till Appellationsdomstolen i Cluj, som frågade EU-domstolen vilka skyldigheter en e-handelsplatsoperatör har enligt dataskyddsförordningen. EU-domstolen ansåg att e-handelsplatsoperatörer är ansvariga för behandlingen av personuppgifter som ingår i de annonser som publiceras på deras e-handelsplats. Enligt EU-domstolen måste operatörerna före publiceringen fastställa vilka annonser som innehåller känsliga uppgifter, bekräfta den berörda personens identitet eller att det lämnats uttryckligt samtycke och vägra att publicera om sådant samtycke saknas. EU-domstolen preciserade också att operatören måste vidta tekniska åtgärder för att förhindra att känsliga annonser olagligen kopieras och publiceras på andra webbplatser, liksom att operatören inte kan åberopa ansvarsundantag enligt direktivet om elektronisk handel för att undgå de skyldigheter som följer av dataskyddsförordningen.

Dom av den 2 december 2025 i målet Russmedia Digital och Inform Media Press (C‑492/23)

En förening lämnade in ett klagomål till den franska dataskyddsmyndigheten mot SNCF Connects insamling av personuppgifter. När bolagets kunder gjorde onlineköp var de nämligen tvungna att kryssa i huruvida de är ”Monsieur” (Herr) eller ”Madame” (Fru). Föreningen angav att denna insamling av uppgifter om könsidentitet inte var nödvändig i den mening som avses i dataskyddsförordningen. EU-domstolen erinrade om att endast uppgifter som är absolut nödvändiga får samlas in och att behandlingen endast är laglig om den är nödvändig för ett avtal ska kunna fullgöras eller är motiverad av ett klart angivet berättigat intresse. Avslutningsvis klargjorde EU-domstolen att denna behandling inte kan motiveras av ett berättigat intresse om detta inte anges, om behandlingen går utöver vad som är absolut nödvändigt eller om den riskerar att inskränka de registrerades grundläggande rättigheter, bland annat avseende könsdiskriminering. Insamling av personuppgifter avseende kundernas tilltalstitel, vars ändamål är att personanpassa kommunikationen, är inte objektivt sett oundgänglig.

Dom av den 9 januari 2025 i målet Mousse (C‑394/23)

En österrikisk kund nekades ett telefonabonnemang med ett pris på tio euro per månad efter det att ett privat bolag hade ansett att kunden inte var kreditvärdig, till följd av en automatiserad kreditvärdering. En österrikiska domstol fann att bolaget inte hade följt dataskyddsförordningen, eftersom det inte hade förklarat hur det hade fattat sitt beslut. EU-domstolen ansåg att registrerade vars personuppgifter behandlas har rätt till en begriplig förklaring, med angivande av vilka uppgifter som har använts och hur de har påverkat resultatet, bland annat genom att visa den registrerade hur beaktandet av andra personuppgifter skulle kunna ha lett till ett annat resultat. Bolaget kan inte vägra att lämna ut information med hänvisning till att den aktuella informationen innehåller företagshemligheter. Om bolaget åberopar sådan konfidentialitet är det upp till domstolen eller tillsynsmyndigheten att bestämma i vilken omfattning den registrerade kan beviljas tillgång till informationen.

Dom av den 27 februari 2025 i målet Dun & Bradstreet Austria (C‑203/22)

Den franska medborgaren Philippe Latombe yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut att tillåta överföring av personuppgifter från EU till Förenta staterna. Han ansåg att det amerikanska systemet inte gav ett tillräckligt skydd, bland annat på grund av att Data Protection Review Court (Domstolen för granskning av uppgiftsskydd, nedan kallad DPRC) inte var oberoende och på grund av de amerikanska underrättelsetjänsternas massinsamling av uppgifter. Tribunalen ogillade talan. Tribunalen ansåg att Förenta staterna hade stärkt sitt regelverk på dataskyddsområdet sedan landet hade antagit ett nytt presidentdekretet år 2022 och att det fanns tillräckliga garantier för DPRC:s oberoende. Domarna vid DPRC kan nämligen endast avsättas på grund av sakförhållanden, och underrättelsetjänsterna får inte påverka deras arbete. Tribunalen ansåg också att bulkinsamling av uppgifter inte strider mot EU-rätten, eftersom DPRC säkerställer domstolsprövning i efterhand. Dessutom kommer regelverkets efterlevnad fortsatt övervakas av Europeiska kommissionen, som kan upphäva beslutet för det fall skyddet enligt det amerikanska systemet skulle minska.

Dom av den 3 september 2025 i målet Latombe/kommissionen (T‑553/23)

Tribunalen dömde Europeiska kommissionen till att betala 400 euro i skadestånd till en tysk medborgare vars personuppgifter hade överförts till USA när han anmälde sig till ett evenemang på webbplatsen för Konferensen om Europas framtid. Personen i fråga hade loggat in på EU Login med alternativet ”logga in via Facebook”. Hans ip-adress hade då överförts till Meta Platforms, utan några garantier om att det fanns lämpliga skyddsåtgärder och utan att det vid inloggningstillfället fanns något beslut om adekvat skyddsnivå. Tribunalen ansåg att denna överföring skulle tillskrivas kommissionen, som inte hade uppfyllt något av de EU-rättsliga villkoren för överföring av uppgifter till tredjeland. Tribunalen medgav att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter, och att det hade uppstått ideell skada eftersom den registrerade hade försatts i en osäker situation vad gäller behandlingen av hans uppgifter, vilket medför ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för EU.

Dom av den 8 januari 2025 i målet Bindl/kommissionen (T‑354/22)

Grekland dömdes för att inte ha följt en dom från år 2014, i vilken landet hade ålagts att upphöra att använda en avfallsdeponi i den marina nationalparken Zakynthos, som är en skyddad livsmiljö för sköldpaddan Caretta-caretta. Trots kontakter med kommissionen mellan 2014 och 2023 hade deponin inte stängts eller iordningställts i enlighet med EU:s avfallsdirektiv, och den fortsatte ta emot avfall fram till slutet av år 2017. Efter att ha konstaterat detta pågående fördragsbrott påförde EU-domstolen Grekland ett löpande vite på 12 500 euro för varje dags försening till dess att domen följdes fullt ut, samt ett schablonbelopp på 5,5 miljoner euro, med hänvisning till överträdelsens allvar och varaktighet, dess hälso- och miljörisker samt Greklands upprepade brister i avfallshanteringen.

Dom av den 9 oktober 2025 i målet kommissionen/Grekland (Verkställighet av domen om avfallsdeponin på Zakynthos) (C‑368/24)

En journalist från The New York Times begärde tillgång till meddelanden som hade utväxlats mellan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Pfizers VD och som journalisten ansåg utgjorde en del av förhandlingarna om inköp av covid-19-vaccin. Kommissionen avslog hennes ansökan med motiveringen att institutionen inte innehade meddelandena. Tribunalen konstaterade dock att kommissionens förklaringar var vaga och inkonsekventa och att kommissionen inte tydligt hade angett var och hur den hade sökt efter dessa handlingar, eller om meddelandena hade raderats eller gått förlorade. Dessutom hade journalisten lämnat trovärdiga uppgifter som visade att sådana meddelanden med stor sannolikhet hade utväxlats. Tribunalen ansåg att en EU-institution inte kan nöja sig med att förneka att den innehar handlingar utan vederhäftiga bevis, särskilt när det gäller så viktiga offentliga beslut. Domstolen ogiltigförklarade därför kommissionens beslut att vägra ge tillgång till handlingarna.

Dom av den 14 maj 2025 i målet Stevi och The New York Times/kommissionen (T‑36/23)