EU-DOMSTOLENS DOMAR HAR HAFT INFLYTANDE PÅ EU-LAGSTIFTNINGEN OM HÄLSO- OCH SJUKVÅRD

Domarna Kohll och Decker som meddelades den 28 april 1998 (se föregående sidor), var upptakten till en lång rad domar från EU-domstolen som har legat till grund för omfattande ändringar av EU-lagstiftningen avseende hälso- och sjukvård.

Domarna Kohll och Decker visade nämligen att det parallellt med det system som införts genom förordning nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning (förordning nr 574/72) – som inrättade en mekanism med förhandstillstånd för att patienten ska få ersättning för planerad vård i en annan medlemsstat enligt de ersättningsnivåer som gäller i den medlemsstaten – är möjligt att åberopa de grundläggande rättigheter som stadgas i fördragen (friheten att tillhandahålla tjänster i målet Kohll och den fria rörligheten för varor i målet Decker) för att utan förhandstillstånd från sjukförsäkringskassan få ersättning för öppenvård eller köp av sjukvårdsprodukter i en annan medlemsstat enligt de ersättningsnivåer som gäller i patientens hemland.

EU-domstolen har alltså genom sin praxis gradvis bidragit till att utforma de kriterier som ska beaktas för att medborgarnas rättigheter på det här området ska garanteras. Denna praxis har för övrigt kodifierats av unionslagstiftaren som har antagit förordningarna nr 883/04 och 987/09 samt direktiv 2011/24. I dessa ges unionsmedborgarna numera detaljerade regler vad gäller ersättning för kostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat avseende sjukvård och sjukvårdsprodukter.