CURIA
rss
avancerad sökning
Om domstolen

Förord

Domstolens sammansättning

Behörighet

Förfarandet

Domstolens plats i Europeiska unionens rättsordning

Förord

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 blev Europeiska unionen en juridisk person och övertog de befogenheter som Europeiska gemenskapen tidigare hade. Gemenskapsrätten har således blivit unionsrätten, som även innehåller samtliga bestämmelser som tidigare antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionen i dess tidigare lydelse före ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Nedan används dock uttrycket gemenskapsrätten när det hänvisas till domstolens rättspraxis från tiden före ikraftträdandet av Lissabonfördraget.

Vid sidan av Europeiska unionen fortsätter Europeiska atomenergiunionen (Euratom) att existera. Domstolens har i princip samma behörighet när det gäller Euratom som när det gäller Europeiska unionen. För att underlätta läsningen av nedanstående presentation kommer därför alla hänvisningar till unionsrätten även att gälla Euratom.

up

Domstolens sammansättning

vignette-cjce   Domstolen är sammansatt av 28 domare och 11 generaladvokater. Domarna och generaladvokaterna utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd efter hörande av en kommitté som ska avge yttrande om kandidaternas lämplighet att utöva dessa ämbeten. Mandattiden är sex år och den kan förnyas. De ska utses bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de högsta domarämbetena i hemlandet eller som besitter allmänt erkända kvalifikationer.

Domstolens domare väljer bland sig domstolens ordförande och vice ordförande för en tid av tre år, som kan förnyas. Domstolens ordförande leder domstolens arbete, och han eller hon är ordförande vid förhandlingar och överläggningar när domstolen sammanträder i sina största dömande sammansättningar. Vice ordföranden ska biträda domstolens ordförande när han eller hon fullgör sitt uppdrag och ska tjänstgöra i ordförandens ställe om ordföranden är förhindrad att tjänstgöra.

Generaladvokaterna bistår domstolen. De har till uppgift att fullständigt opartiskt och oavhängigt avge ett juridiskt yttrande, kallat förslag till avgörande, i de mål där domstolen beslutat att ett sådant förslag ska avges.

Justitiesekreteraren är institutionens generalsekreterare och leder dess förvaltning. Justitiesekreteraren är därvid underställd domstolens ordförande.

Domstolen sammanträder i plenum, stor avdelning (femton domare), avdelning med fem domare eller avdelning med tre domare

Domstolen sammanträder i plenum i vissa särskilda fall som anges i domstolens stadga (bland annat när den ska avsätta ombudsmannen eller besluta att en kommissionsledamot som har åsidosatt sina förpliktelser ska avsättas från ämbetet) och när den bedömer att ett mål har särskilt stor betydelse. Domstolen ska sammanträda i stor avdelning när en medlemsstat eller en institution som är part i mål begär det och i mål som är särskilt komplicerade eller som har särskilt stor betydelse. Övriga mål prövas av avdelningar med fem eller tre domare. Ordförandena på avdelningar med fem domare ska väljas för en tid av tre år, och ordförandena på avdelningar med tre domare för en tid av ett år.

up

Behörighet

För att kunna utföra sina uppgifter har domstolen getts en klart angiven behörighet, som den utövar i samband med förfarandet för förhandsavgörande och i olika typer av mål.

Måltyper

  •  Begäran om förhandsavgörande

Europeiska unionens domstol samarbetar med samtliga domstolar i medlemsstaterna. Dessa domstolar fungerar som allmänna domstolar för unionsrätten. För att säkerställa en faktisk och enhetlig tillämpning av unionslagstiftningen och undvika avvikande tolkningar kan, och måste i vissa fall, de nationella domstolarna vända sig till domstolen för att begära ett klargörande rörande tolkningen av unionsrätten för att de exempelvis ska kunna kontrollera att den nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten. En begäran om förhandsavgörande kan även avse en kontroll av att en unionssrättsakt är giltig.

Domstolen avger inte enbart ett yttrande, utan tar ställning till begäran om förhandsavgörande genom en dom eller ett motiverat beslut. Den tolkning av unionsrätten som domstolen gör är bindande för den nationella domstol som har framställt begäran om förhandsavgörande när den sedan avgör det mål som är anhängigt vid den. Domstolens dom är på samma sätt bindande för andra nationella domstolar som har att ta ställning till en identisk fråga.

Det är även inom ramen för begäran om förhandsavgörande som unionsmedborgare kan erhålla klargöranden rörande de bestämmelser i unionsrätten som berör dem. Begäran om förhandsavgörande kan visserligen endast hänskjutas av en nationell domstol, men alla parterna i målet vid den nationella domstolen, medlemsstaterna och unionens institutioner får delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol. På detta sätt har flera viktiga unionsrättsliga principer fastställts på grundval av tolkningsfrågor som i vissa fall har hänskjutits av nationella domstolar i första instans.

  •  Talan om fördragsbrott

Talan om fördragsbrott gör det möjligt för domstolen att kontrollera huruvida medlemsstaterna har uppfyllt de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten. Innan talan väcks vid domstolen ska kommissionen inleda ett förfarande, som består i att medlemsstaten ges tillfälle att bemöta de anmärkningar som riktas mot den. Om förfarandet inte medför att medlemsstaten upphör med det påstådda fördragsbrottet, kan talan om att unionsrätten har åsidosatts väckas vid domstolen.

Talan om fördragsbrott kan väckas antingen av kommissionen - vilket är vanligast i praktiken - eller av en medlemsstat. Om domstolen slår fast att ett fördragsbrott föreligger, är staten skyldig att omedelbart upphöra med detsamma. Om domstolen, efter att kommissionen på nytt har väckt talan, finner att den berörda medlemsstaten har underlåtit att följa dess dom, kan den förelägga staten att betala ett schablonbelopp och/eller ett löpande vite. Om en medlemsstat har underlåtit att underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att införliva ett direktiv, kan domstolen emellertid redan i samband med den första domen om fördragsbrott utdöma en ekonomisk sanktion, om kommissionen har begärt detta.

  •  Talan om ogiltigförklaring

Genom en talan om ogiltigförklaring yrkar sökanden att en rättsakt som antagits av unionens institutioner, organ eller byråer (till exempel en förordning, ett direktiv eller ett beslut) ska ogiltigförklaras. Domstolen är ensam behörig att pröva talan som väcks av en medlemsstat mot Europaparlamentet eller rådet (utom när det gäller rådets rättsakter som rör statligt stöd, dumpning och genomförandebefogenheter) eller som väcks av en av unionens institutioner mot en annan institution. Tribunalen är i alla övriga fall behörig att i första instans pröva denna typ av talan, bland annat när talan väcks av enskilda.

  • Passivitetstalan

Passivitetstalan möjliggör en lagenlighetskontroll när någon av unionens institutioner, organ eller byråer har underlåtit att vidta åtgärder. En sådan talan får emellertid endast väckas efter det att den berörda institutionen har anmodats att vidta åtgärder. Om det fastställs att underlåtenheten är rättsstridig ska den aktuella institutionen vidta lämpliga åtgärder för att passiviteten ska upphöra. Behörigheten att pröva passivitetstalan är uppdelad mellan domstolen och tribunalen enligt samma kriterier som gäller för talan om ogiltigförklaring.

  • Överklagande

Tribunalens domar och beslut kan överklagas till domstolen. Överklagandet ska vara begränsat till rättsfrågor. Om överklagandet kan tas upp till sakprövning och är välgrundat, ska domstolen upphäva tribunalens avgörande. Domstolen kan själv avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. I annat fall ska domstolen återförvisa målet till tribunalen, vilken är bunden av domstolens avgörande i målet om överklagande.

 

up

Förfarandet

Oavsett målets art omfattar det en skriftlig del och, i förekommande fall, en muntlig del, vilken är offentlig. Man måste emellertid skilja mellan mål som rör begäran om förhandsavgörande och övriga mål (direkt talan och överklaganden).

Anhängiggörande av mål vid domstolen och det skriftliga förfarandet

  •   Begäran om förhandsavgörande

Den nationella domstolen hänskjuter frågor rörande tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten till domstolen, vanligtvis i form av ett beslut i enlighet med nationella rättegångsregler. När begäran om förhandsavgörande har översatts till alla unionens språk av domstolens översättningsdirektorat, ombesörjer kansliet att parterna i målet vid den nationella domstolen, men även samtliga medlemsstater och unionens institutioner, delges begäran om förhandsavgörande. Kansliet publicerar ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning med bland annat uppgifter om parterna och frågornas innehåll. Parterna, medlemsstaterna och institutionerna kan inom två månader inkomma med skriftliga yttranden till Europeiska unionens domstol.

  •  Direkt talan och överklaganden

Talan väcks vid domstolen genom en ansökan som inges till domstolens kansli. Justitiesekreteraren låter publicera ett meddelande rörande talan i Europeiska unionens officiella tidning, i vilket sökandens grunder och yrkanden anges. Övriga parter delges ansökan och dessa kan inge ett svaromål eller en svarsskrivelse inom två månader. Sökanden har i förekommande fall rätt att inge en replik och svaranden en duplik. Tidsfristerna för att inge dessa handlingar måste iakttas.

I båda typerna av mål utser ordföranden respektive förste generaladvokaten en referent och en generaladvokat, vilka har till uppgift att följa handläggningen av målet.

Förberedande åtgärder

Efter det att det skriftliga förfarandet har avslutats, gäller i samtliga förfaranden att parterna inom tre veckor kan ange om, och i så fall varför, de önskar att en muntlig förhandling ska hållas. Domstolen beslutar, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, huruvida målet kräver åtgärder för bevisupptagning, vilken dömande sammansättning som målet bör hänskjutas till och huruvida en muntlig förhandling bör hållas. Ordföranden fastställer datum för förhandlingen.

Den offentliga förhandlingen och generaladvokatens förslag till avgörande

Plädering i målet sker vid en offentlig förhandling inför de domare som ska döma i målet och generaladvokaten. Domarna och generaladvokaten kan ställa frågor till parterna, om de anser att detta behövs. Några veckor därefter föredrar generaladvokaten sitt förslag till avgörande inför domstolen vid en ny offentlig förhandling. Generaladvokaten gör en fördjupad analys av bland annat de juridiska aspekterna i målet och lägger helt oberoende fram det förslag till lösning på problemet som han eller hon finner vara lämplig. Därmed avslutas den muntliga delen av förfarandet. Om domstolen anser att målet inte ger upphov till någon ny rättsfråga kan den, efter att ha hört generaladvokaten, besluta att målet ska avgöras utan något förslag till avgörande.

Domar

Domarna överlägger på grundval av ett utkast till dom som upprättats av referenten. Varje domare som ska döma i målet kan föreslå ändringar. Domstolens avgöranden beslutas av majoriteten av domarna och eventuella avvikande meningar beaktas inte. En dom undertecknas enbart av de domare som deltagit i den muntliga överläggningen vid vilken domen beslutats, utan att detta påverkar tillämpningen av regeln om att den i tjänsten yngsta domaren i den dömande sammansättningen inte ska underteckna domen om sammansättningen består av ett jämnt antal domare. Domar avkunnas vid offentligt sammanträde. Domstolens domar och generaladvokaternas förslag till avgöranden finns tillgängliga på domstolens webbplats CURIA samma dag som domarna avkunnas eller förslagen föredras. I de flesta fall publiceras de senare i rättsfallssamlingen.

Särskilda förfaranden

  • Förenklat förfarande

Om en fråga i en begäran om förhandsavgörande är identisk med en fråga som domstolen redan har tagit ställning till eller om svaret på denna fråga inte lämnar utrymme för rimligt tvivel eller klart kan utläsas av rättspraxis, kan domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, avgöra saken genom att meddela ett motiverat beslut och särskilt hänvisa till tidigare dom i frågan eller relevant rättspraxis.

  • Skyndsam handläggning

Skyndsam handläggning gör det möjligt för domstolen att snabbt avgöra mål som är mycket brådskande, genom att förkorta tidsfristerna så mycket som möjligt och ge dessa mål högsta prioritet. På begäran av någon av parterna ska domstolens ordförande, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, besluta huruvida målets särskilt brådskande art motiverar att det ska handläggas skyndsamt. Skyndsam handläggning föreskrivs även i mål som avser begäran om förhandsavgörande. I sådana fall framställs begäran av den nationella domstol som hänskjutit begäran om förhandsavgörande till domstolen. Den nationella domstolen ska i sin begäran ange vilka omständigheter som motiverar att det är synnerligen brådskande att få en prövning av den fråga som hänskjuts.

  • Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

Med detta förfarande kan domstolen betydligt snabbare handlägga särskilt känsliga frågor som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa (polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt visering, asyl, invandring och annan politik avseende fri rörlighet för personer). Mål som ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande tilldelas en särskild avdelning med fem domare. Den skriftliga kommunikationen sker i praktiken huvudsakligen på elektronisk väg och denna del av förfarandet är extremt förkortad, både i tiden och vad gäller det antal aktörer som får yttra sig skriftligen. De flesta aktörer deltar under den muntliga delen av förfarandet, som är obligatorisk.

  • Interimistiskt förfarande

Det interimistiska förfarandet syftar till att det ska förordnas om uppskov med verkställigheten av en institutions rättsakt, vilken även är föremål för en talan, eller om andra interimistiska åtgärder som krävs för att förhindra att en part orsakas allvarlig och irreparabel skada.

Kostnaderna för förfarandet

Förfarandet vid domstolen är kostnadsfritt. Parterna måste dock företrädas av en person som är auktoriserad som advokat i en medlemsstat och advokatkostnaderna ersätts inte av domstolen. Part som helt eller delvis saknar möjlighet att bära kostnaderna för förfarandet kan dock ansöka om rättshjälp utan att företrädas av en advokat. Ansökan ska åtföljas av upplysningar som visar att parten har behov av rättshjälp.

Språk

Vid direkt talan blir det språk som används i ansökan (vilken ska avfattas på ett av Europeiska unionens 24 officiella språk) i princip rättegångsspråk i målet, det vill säga det språk som kommer att användas under förfarandet. I överklaganden är rättegångsspråket det språk på vilket tribunalens dom eller beslut, som är föremål för överklagandet, har meddelats. När det gäller mål som rör begäran om förhandsavgörande är rättegångsspråket det språk som används av den nationella domstol som hänskjuter begäran till domstolen. Anförandena under förhandlingarna simultantolkas, efter behov, till Europeiska unionens officiella språk. Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.

Schema över förfarandet

Förfarandet vid domstolen

Direkt talan och överklagande

 

Begäran om förhandsavgörande

Den skriftliga delen

Ansökan

Kansliet delger svaranden ansökan

Meddelande rörande talan i Europeiska unionens officiella tidning (C-serien)

(Interimistiska åtgärder)

(Intervention)

Svaromål/svarsskrivelse

(Invändning om rättegångshinder)

(Replik och duplik)

(Ansökan om rättshjälp)

Referenten och generaladvokaten utses

Begäran om förhandsavgörande från den nationella domstolen

Översättning till Europeiska unionens övriga officiella språk

Meddelande rörande frågorna i Europeiska unionens officiella tidning (C serien)

Berörda parter, medlemsstaterna, unionens institutioner, EES-staterna och Eftas övervakningsmyndighet delges

Skriftliga yttranden från parter, stater och institutioner

Referenten utarbetar den förberedande rapporten

Allmänt sammanträde med domarna och generaladvokaterna

Målet hänskjuts till den sammansättning som ska fatta avgörandet

(Åtgärder för bevisupptagning)

Den muntliga delen

(Generaladvokatens förslag till avgörande)

Domarnas överläggning

Dom

De delar av förfarandet som inte är obligatoriska anges inom parentes.
De mål som avgörs genom beslut omfattar inte alla delar som anges ovan.
Fetstil markerar att en handling är offentlig.

up

Domstolens plats i Europeiska unionens rättsordning

För att bygga ett gemensamt Europa har medlemsstaterna (som numera är 28 till antalet) ingått fördragen om Europeiska unionen och om Europeiska unionens funktionssätt. Genom dessa fördrag har staterna inrättat institutioner som kan anta bindande rättsregler inom vissa områden.

Europeiska unionens domstol utövar den dömande makten inom unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Den består av två rättsinstanser: domstolen och tribunalen. De har främst till uppgift att pröva unionsrättsakters lagenlighet och att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av unionsrätten.

Genom sin rättspraxis har domstolen klargjort att de nationella myndigheterna och domstolarna är skyldiga att ge unionsrätten full verkan inom sina behörighetsområden och skydda de rättigheter som medborgarna har enligt denna (unionsrättens direkta tillämplighet), genom att underlåta att tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som strider mot unionsrätten, oavsett om de har antagits före eller efter den aktuella bestämmelsen i unionsrätten (unionsrättens företräde framför nationell rätt).

Domstolen har även uttolkat principen om medlemsstaternas ansvar för överträdelser av unionsrätten, vilken dels får till följd att skyddet av de rättigheter som enskilda tillerkänns i unionslagstiftningen på ett avgörande sätt stärks, dels är en faktor som kan medverka till att unionsrätten snabbare genomförs av medlemsstaterna. Medlemsstaternas överträdelser kan således ge upphov till skadeståndsansvar som i vissa fall kan få allvarliga återverkningar på deras offentliga finanser. Talan kan vidare väckas vid domstolen i samtliga fall av medlemsstaters överträdelser av unionsrätten, och om en dom där en sådan överträdelse slås fast inte följs, kan medlemsstaten föreläggas att betala ett schablonbelopp och/eller ett löpande vite. Om en medlemsstat har underlåtit att underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att införliva ett direktiv, kan domstolen emellertid redan i samband med den första domen om fördragsbrott utdöma en ekonomisk sanktion, om kommissionen har begärt detta.

Domstolen verkar även i samarbete med de nationella domstolarna, vilka fungerar som allmänna domstolar för unionsrätten. Samtliga nationella domstolar som ska avgöra tvister som rör unionsrätten kan, och i vissa fall måste, begära förhandsavgörande av domstolen. Domstolen ska då meddela sin tolkning av en bestämmelse i unionsrätten eller pröva dess lagenlighet.

Utvecklingen av domstolens rättspraxis illustrerar domstolens bidrag till att skapa ett juridiskt område som rör medborgarna, genom att skydda de rättigheter som dessa har enligt unionslagstiftningen inom olika områden i det dagliga livet.

Grundläggande principer som har fastställts i rättspraxis

Domstolen har genom rättspraxis (med början i domen i målet Van Gend & Loos, år 1963), infört principen om gemenskapsrättens direkta effekt i medlemsstaterna, vilken innebär att medborgarna i medlemsstaterna direkt kan åberopa bestämmelser i unionslagstiftningen inför sina nationella domstolar.

Transportföretaget Van Gend & Loos, som importerade varor från Tyskland till Nederländerna, krävdes på tullavgifter som det ansåg stred mot den bestämmelse i EEG-fördraget som innebar att medlemsstaterna förbjöds att höja tullavgifterna i sitt handelsutbyte. Talan handlade om frågan om konflikten mellan en nationell bestämmelse och bestämmelser i EEG-fördraget. En nederländsk domstol hänsköt frågan till domstolen som besvarade den med att bekräfta doktrinen om direkt effekt, varigenom transportföretagets rättigheter enligt gemenskapsrätten säkerställdes direkt inför den nationella domstolen.

År 1964 fastställdes genom domen i målet Costa principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt. I detta mål hade en italiensk domstol frågat domstolen om den italienska lagstiftningen om nationalisering av sektorn för produktion och distribution av el var förenlig med ett antal bestämmelser i EEG-fördraget. Domstolen introducerade doktrinen om gemenskapsrättens företräde, med hänvisning till att den speciella karaktären av unionens rättsordning innebär att den måste tillämpas enhetligt i alla medlemsstater.

År 1991 utvecklade domstolen i målet Francovich m.fl. ett annat grundläggande begrepp, nämligen det om medlemsstats ansvar för skada som den vållat enskilda genom överträdelser av gemenskapsrätten. Sedan år 1991 har medlemsstaternas medborgare således möjlighet att väcka skadeståndstalan mot en stat som överträder en bestämmelse i gemenskapsrätten.

Två italienska medborgare, vars arbetsgivare hade gått i konkurs och var skyldiga dem lön, hade väckt talan och åberopat den italienska statens underlåtenhet att införliva gemenskapsbestämmelser om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. På begäran av en domstol i Italien angav domstolen att direktivet i fråga var avsett att ge enskilda de rättigheter som de förnekats på grund av medlemsstatens underlåtenhet att införliva detsamma, och den beredde således vägen för att väcka skadeståndstalan mot själva medlemsstaten.

Domstolens roll i medlemsstaternas medborgares liv

Bland de tusentals domar som domstolen har avkunnat har flertalet, bland annat alla de som gäller förhandsavgöranden, onekligen fått betydande konsekvenser i det dagliga livet för medlemsstaternas medborgare. En del av dem anges nedan, som exempel inom de viktigaste områdena av unionsrätten.

  • Fri rörlighet för varor

Alltsedan domen år 1979 i målet Cassis de Dijon, om principen om den fria rörligheten för varor, kan handlare importera alla slags varor med ursprung i ett annat land i unionen - under förutsättning att de lagligen har tillverkats och saluförts där och att hinder mot importen inte föreligger på grund av tvingande hänsyn, bland annat i fråga om hälso- eller miljöskydd, i det land där varan ska konsumeras.

  • Fri rörlighet för personer

Det har avkunnats många domar inom området för den fria rörligheten för personer.

I domen i målet Kraus (1993) bekräftade domstolen att situationen för en medborgare i unionen som är innehavare av ett i en annan medlemsstat efter doktorandstudier vid universitet utfärdat examensbevis, som underlättar tillträdet till ett yrke eller utövandet av en ekonomisk verksamhet, omfattas av gemenskapsrätten, även vad gäller personens förhållande till den medlemsstat där han är medborgare. En medlemsstat får visserligen förbjuda att ett sådant bevis utan tillstånd från myndigheterna används inom dess territorium, men det administrativa förfarande som den berörde måste genomgå för detta ändamål får då enbart ha till syfte att kontrollera att beviset har utfärdats i laga ordning.

Bland de domar som har avkunnats inom detta område är domen i målet Bosman (1995) en av de mest kända. Domstolen avgjorde där en fråga från en belgisk domstol om huruvida fotbollsförbundens regler var förenliga med den fria rörligheten för arbetstagare. Domstolen angav att idrottsutövning på professionell nivå utgör en ekonomisk verksamhet vars utövande inte får hindras av regler om spelarövergång eller av regler som innebär att ett begränsat antal spelare som är medborgare i andra medlemsstater tillåts. Sistnämnda anmärkning har genom senare domar utsträckts till att även omfatta situationen för professionella idrottsutövare från tredje länder som ingått ett associeringsavtal (domen i målet Deutscher Handballbund, 2003) eller ingått ett partnerskapsavtal (domen i målet Simutenkov, 2005) med Europeiska gemenskaperna.

  • Frihet att tillhandahålla tjänster

En dom från år 1989 om friheten att tillhandahålla tjänster rörde det fallet att en brittisk turist hade blivit överfallen och allvarligt skadad i tunnelbanan i Paris. En fransk domstol begärde förhandsavgörande från domstolen, som slog fast att mannen i egenskap av turist var mottagare av tjänster utanför sitt hemland och omfattades av förbudet i gemenskapsrätten mot diskriminering på grund av nationalitet. Han hade således rätt till samma ersättning som en fransk medborgare (domen i målet Cowan).

Efter begäran om förhandsavgörande från luxemburgska domstolar har domstolen uttalat att nationella bestämmelser som leder till att en försäkrad nekas ersättning för tandvårdskostnader på grund av att behandlingen utförts i en annan medlemsstat utgör ett obefogat hinder för friheten att tillhandahålla tjänster (domen i målet Kohll, 1998) och att en vägran att ersätta kostnader för köp av glasögon utomlands utgör ett obefogat hinder för den fria rörligheten för varor (domen i målet Decker, 1998).

  • Likabehandling och sociala rättigheter

En flygvärdinna hade väckt talan mot sin arbetsgivare på grund av diskriminering med avseende på den lön hon fick i förhållande till sina manliga kolleger som utförde samma arbete. En belgisk domstol begärde förhandsavgörande och domstolen slog fast, år 1976, att den artikel i fördraget som innehöll principen om lika lön för män och kvinnor för lika arbeten hade direkt effekt (domen i målet Defrenne).

Domstolen har genom sin tolkning av gemenskapsbestämmelserna om principen om likabehandling av män och kvinnor bidragit till att skydda kvinnor mot uppsägning i samband med graviditet. En kvinna hade avskedats då hon inte längre kunde arbeta på grund av komplikationer i samband med sin graviditet. År 1998 uttalade domstolen att en sådan uppsägning stred mot gemenskapsrätten. Att en kvinna sägs upp under sin graviditet på grund av frånvaro orsakad av sjukdom som har samband med själva graviditeten utgör otillåten diskriminering på grund av kön (domen i målet Brown).

För att säkerställa skyddet av arbetstagares säkerhet och hälsa är det nödvändigt att de har möjlighet till årlig betald semester. År 1999 ifrågasatte fackföreningen BECTU den brittiska lagstiftning som innebar att en sådan rätt inte förelåg för arbetstagare som hade ingått anställningsförhållanden med kort varaktighet. BECTU gjorde gällande att bestämmelsen stred mot gemenskapsdirektivet om arbetstidens förläggning. Domstolen slog fast (domen i målet BECTU, 2001) att rätten till årlig betald semester är en social rättighet som varje arbetstagare direkt tillerkänns i gemenskapsrätten, och att ingen arbetstagare kan förnekas denna rätt.

  • Grundläggande rättigheter

Domstolen har i stor utsträckning bidragit till att stärka skyddet av de grundläggande rättigheterna genom att slå fast att de utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som den ska säkerställa efterlevnaden av. Den utgår därvid från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från de folkrättsliga dokument angående skydd för de mänskliga rättigheterna, däribland den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som medlemsstaterna har varit med om att utarbeta eller har tillträtt. Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget får domstolen tillämpa och tolka Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, som enligt Lissabonfördraget ska ha samma rättsliga värde som fördragen.

Efter talrika terroristattacker mot poliser beväpnades polisstyrkan i Nordirland. Med hänsyn till allmän säkerhet (och på grundval av ett intyg, som inte kunde överklagas i domstol, undertecknat av den behöriga ministern) tilläts emellertid inte kvinnor inom poliskåren att bära vapen. Till följd härav erbjöds inte någon kvinna heltidsanställning vid den nordirländska polisen. Efter en begäran om förhandsavgörande från en domstol i Förenade kungariket slog domstolen fast att det strider mot principen om en effektiv domstolskontroll, som alla som anser sig ha blivit utsatta för könsdiskriminering ska ha tillgång till, att det inte finns någon möjlighet till domstolsprövning av ett intyg från en nationell myndighet (domen i målet Johnston, 1986).

  • Unionsmedborgarskap

Vad gäller unionsmedborgarskapet, som enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillkommer varje person som är medborgare i en medlemsstat, har domstolen bekräftat att detta inbegriper rätten att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium. Denna uppehållsrätt tillkommer således även en underårig medborgare i en medlemsstat, som har en sjukförsäkring och tillräckliga resurser. Domstolen har i en dom understrukit att det inte krävs enligt gemenskapsrätten att den underårige själv har tillräckliga tillgångar, och att barnets uppehållsrätt skulle bli helt verkningslös om modern, som var medborgare i tredjeland, nekades uppehållstillstånd (domen i målet Zhu och Chen, 2004).

Domstolen har i samma dom närmare angett att en medlemsstat inte har rätt att genom sin lagstiftning inskränka verkningarna av att en person har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat, inte ens i det fall där förvärvet av medborgarskap i en medlemsstat syftar till att en tredjelandsmedborgare ska få uppehållsrätt enligt gemenskapsrätten.

up

.