EU-DOMSTOLENS PRAXIS RÖRANDE 1971 ÅRS FÖRORDNING (SOM KODIFIERATS I 2004 OCH 2009 ÅRS FÖRORDNINGAR)

Efter domarna Kohll och Decker har EU-domstolen haft flera tillfällen att tolka 1971 års förordning vad gäller de två centrala områdena planerad och oplanerad sjukhusvård.

Planerad sjukhusvård

Om en patient felaktigt vägras det tillstånd som krävs för planerad sjukhusvård i en annan medlemsstat och tillståndet av någon anledning beviljas efter avslutad vård har patienten rätt till ersättning för sina vårdkostnader på samma sätt som om tillstånd hade beviljats i förväg (12 juli 2001, Vanbraekel m.fl., C-368/98).
För att nationella myndigheter ska ha rätt att neka en patient tillstånd att söka sjukhusvård utomlands med hänvisning till att patienten, efter en viss väntetid, skulle kunna få vård på ett sjukhus i hemlandet måste myndigheterna kontrollera att väntetiden inte är längre än vad som enligt en medicinsk bedömning är godtagbart med hänsyn till patientens hälsotillstånd och vårdbehov (16 maj 2006, Watts, C-372/04). Förhandstillstånd får inte heller vägras om patienten på grund av brist på grundläggande sjukvårdsmaterial inte kan få sjukhusvård i tid i sitt hemland (9 oktober 2014, Petru, C-268/13).

Förhandstillstånd kan däremot vägras om den vård som tillhandahålls utomlands inte ersätts enligt patientens sociala trygghetssystem. Om den behandlingsmetod som tillämpas utomlands motsvarar vårdförmåner som ersätts i patientens medlemsstat får tillstånd dock inte vägras av det skälet att den typen av behandling inte utförs i den medlemsstaten (5 oktober 2010, Elchinov, C-173/09).
En patient som har fått tillstånd att söka sjukhusvård i en annan medlemsstat och som betalar en del av sjukhuskostnaderna kan begära ersättning från sin sjukförsäkringskassa för hela eller viss del av dessa kostnader i förhållande till kostnaden för motsvarande behandling i hemlandet (16 maj 2006, Watts, C-372/04).

oplanerad sjukhusvård

I 1971 års förordning, som har ersatts av förordning nr 883/04, anges att anställda eller egenföretagare som på grund av sitt hälsotillstånd omedelbart måste få sjukvård under en vistelse i en annan medlemsstat (akutsjukvård) har rätt till ersättning för denna vård av sin sjukförsäkringskassa – utan förhandstillstånd från denna – enligt de ersättningsnivåer som gäller i det land där behandlingen utfördes.

Om en pensionär är på resa i en annan medlemsstat och akut måste söka sjukhusvård där får inte hans eller hennes sjukförsäkringskassa villkora ersättningen för vårdkostnaderna med ett krav på förhandstillstånd och inte heller med ett krav på att den sjukdom som patienten lider av har inträffat plötsligt, trots att ett sådant krav gäller för anställda och egenföretagare. Skillnaden i behandling av pensionärer och arbetstagare beror på att unionslagstiftaren har velat främja verklig rörlighet för pensionärer och ta hänsyn till deras ökade sårbarhet och beroende i hälsofrågor (25 februari 2003, IKA, C-326/00).
Om en patient som har beviljats förhandstillstånd behandlas i en annan medlemsstat, och läkare i den medlemsstaten konstaterar att det på grund av den akuta medicinska situationen är nödvändigt att flytta över patienten till ett sjukhus i ett land utanför EU (Schweiz till exempel), har EU-domstolen dessutom slagit fast att patienten även i fortsättningen har rätt till ersättning för sjukvårdskostnaderna. Patientens sjukförsäkringskassa ska nämligen lita på den bedömning som gjorts av läkarna i den medlemsstat där behandlingen utförs, eftersom de har bäst möjligheter att avgöra vilken typ av vård patienten behöver (12 april 2005, Keller, C-145/03).

När en patient får akut sjukhusvård under en resa i en annan medlemsstat kan patientens sjukförsäkringskassa vägra att betala ersättning för kostnader som i den medlemsstat där behandlingen utförts ska betalas av patienten själv (till exempel patientavgifter) (15 juni 2010, kommissionen/Spanien, C-211/08).