EU-DOMSTOLENS PRAXIS VAD GÄLLER FRIHETEN ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER (SOM KODIFIERATS I 2011 ÅRS DIREKTIV)

Efter domen Kohll från år 1998, har EU-domstolen förtydligat sin praxis i den situationen då en person beslutar att söka vård i en annan medlemsstat på grundval av friheten att tillhandahålla tjänster och inte på grundval av 1971 års förordning. Dessa förtydliganden avser endast planerad sjukvård (öppenvård eller sjukhusvård) och inte akutsjukvård (oplanerad vård).

Planerad öppenvård utanför sjukhus

I linje med domen Kohll har EU-domstolen funnit att det inte krävs förhandstillstånd för öppenvård utanför sjukhus som tillhandahållits i en annan medlemsstat av vårdgivare som inte har slutit avtal med sjukförsäkringskassan (13 maj 2003, Müller-Fauré och Van Riet, C-385/99). Vidare får medlemsstaterna inte bestämma att kostnader för en kurbehandling i en annan medlemsstat endast ersätts om utsikterna till framgång är väsentligt större där än i hemlandet (18 mars 2004, Leichtle, C-8/02).
Medlemsstaterna ska dessutom i sin nationella lagstiftning föreskriva en möjlighet för de socialförsäkrade att få ersättning för kostnader för laboratorieanalyser- och undersökningar som utförts i en annan medlemsstat (27 januari 2011, kommissionen/Luxemburg, C-490/09). Inte heller får medlemsstaterna begränsa rätten till ersättning för öppenvård som tillhandahållits utomlands till att endast gälla i det undantagsfall då det nationella hälso- och sjukvårdssystemet inte kan erbjuda någon behandlingslösning för den patient som är ansluten till systemet (27 oktober 2011, kommissionen/Portugal, C-255/09).

EU-domstolen har dock godtagit att medlemsstaterna uppställer ett krav på förhandstillstånd för att ersättning ska betalas för öppenvård i en annan medlemsstat, när vården förutsätter användning av tung medicinsk utrustning (till exempel MRT och PET-kameror). Med hänsyn till att sådan utrustning är synnerligen kostsam måste den nämligen, i likhet med sjukhustjänster, kunna bli föremål för en planeringspolitik i syfte att säkerställa ett utbud av sjukhusvård inom hela det nationella territoriet som är rationaliserat, stabilt, väl avvägt och tillgängligt, och i syfte att undvika allt slöseri med ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser. Ett krav på förhandstillstånd utgör alltså en berättigad inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster (5 oktober 2010, kommissionen/Frankrike, C-512/08).

Planerad sjukhusvård

EU-domstolen har slagit fast att i motsats till vad som gäller öppenvård utanför sjukhus (se föregående sida) kan ett krav på förhandstillstånd för sjukhusvård vara motiverat med hänsyn till att det är nödvändigt att garantera att det finns tillräckligt stor och ständig tillgång till ett väl avvägt utbud av sjukhusvård av god kvalitet. Det är också viktigt att kostnaderna hålls nere och att slöseri med ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser undviks. Samtidigt påpekade EU-domstolen att villkoren för att få ett sådant förhandstillstånd ska vara motiverade, icke-diskriminerande och proportionerliga (12 juli 2001, Smits och Peerboms, C-157/99). Av detta följer att förhandstillstånd alltid krävs för planerad sjukhusvård, oavsett om det rör sig om att få ersättning för kostnader enligt de ersättningsnivåer som gäller i det land där behandlingen utförs (2004 och 2009 års förordningar) eller enligt de ersättningsnivåer som gäller i patientens hemland (2011 ås direktiv).

Förhandstillstånd får nekas om det i patientens hemland finns en identisk behandling eller en behandling som är lika effektiv som den som planerats utomlands och som kan utföras i tid i patientens hemland. De nationella myndigheterna ska i det sammanhanget ta hänsyn till patientens hälsotillstånd, sjukdomshistoria, den troliga sjukdomsutvecklingen, hur svåra smärtor patienten har och arten av funktionsnedsättningen (13 maj 2003, Müller-Fauré och Van Riet, C-385/99).
En medlemsstat får inte begränsa möjligheten att få ersättning för sjukhusvård till vissa kategorier av personer (till exempel barn) och inte heller göra ersättning beroende av om behandlingen utförs vid ett offentligt eller ett privat sjukhus. Ett så omfattande undantag från rätten till ersättning för behandling på sjukhus skulle nämligen strida mot EU-rätten, eftersom det skulle avskräcka patienter från att söka sjukhusvård i andra medlemsstater, och till och med hindra dem att göra det (19 april 2007, Stamatelaki, C-444/05).

Slutligen har EU- domstolen slagit fast att om taxorna för den aktuella sjukhusbehandlingen är lägre i det land där behandlingen utförs än gällande taxor i patientens hemland har denne rätt till en kompletterande ersättning motsvarande skillnaden mellan dessa båda taxor (så kallad kompletterande ersättning) (12 juli 2001, Vanbraekel m.fl., C-368/98).