Språklig diskriminering

Användningen av 24 officiella språk inom EU har oundvikligen gett upphov till frågor om språklig diskriminering som har behandlats i EU-domstolens praxis.

År 2012 fann domstolen att offentliggörandet av meddelanden om allmänna uttagningsprov för rekrytering av EU-tjänstemän på tre språk (engelska, franska och tyska) samt skyldigheten att genomföra urvalsproven på ett av dessa tre språk utgjorde språklig diskriminering (dom av den 27 november 2012, Italien/kommissionen, C-566/10).

I flera andra mål har domstolen dessutom slagit fast att principen om icke- diskriminering hindrar att det uppställs ett krav på att de språkkunskaper som behövs för ett visst arbete med nödvändighet ska ha förvärvats i den berörda medlemsstaten eller att de ska styrkas genom ett intyg som utfärdats av den medlemsstaten (dom av den 28 november 1989, Groener, C-379/87 och dom av den 6 juni 2000, Angonese, C-281/98).

Dessutom har domstolen slagit fast att en medlemsstat inte får kräva att alla gränsöverskridande anställningsavtal som ingås med ett företag som är etablerat i den medlemsstaten ska avfattas på den statens officiella språk, med risk för att de annars anses ogiltiga (dom av den 16 april 2013, Las, C-202/11).